... som kan förstå att jag faktiskt ska bli mamma? För jag gör det knappt.

Alltså... magen har växt, jag har inte haft mens på 8 månader, brösten har kännts som tickande bomber, jag har fått havandeskapspenning, fått brev om föräldrarpenning, handlat bäbisgrejer... o framför allt så KÄNNER jag det lilla livet inuti mig. O det sistnämnda med besked. Alla tecken finns ju liksom där.

Men på nått vis så fattar jag inte. Har svårt att förstå att jag snart ska ligga på förlossingen och känna känslan av att skita ut en soffgrupp.

Betyder detta att jag inte är redo? Är det det dom här långa sista 8 veckorna ska ge mig? Den rätta känslan?

Missförstå mig inte, jag VILL ha barn! Otroligt mycket. Jag har hittat min prins, min kärlek, det största i mitt liv. Jag är otroligt stolt över att få vara den som gör hans liv helt, den som för hans underbara gener vidare! Vi har tillsammans skapat ett liv, ett barn, VÅRAT barn.

Men det är fortfarande svårt att förstå.

Men jag känner kärlek, till livet, till det ofödda och framför allt, till Jörgen. Min Bengt Jörgen Åkerman. Jag älskar dig, så mycket mitt hjärta förmår!